Reportage Feature Porträtt
EO
Erik Olkiewicz - Frilansreporter.se

 

I Melodifestivalen förlorade Shirley Clamp mot kvinnan som juckar mot ett mikrofonstativ.
Trots det har hon fått en strålande karriär.

På schlagerfestivalen kom du tvåa och Lena Philipsson etta. På Svensktoppen är du tvåa och Lena Philipsson etta. Ständigt denna Lena!
– Senaste Svensktoppen? Där ligger jag etta.

Ligger du etta!?
– Imorgon. Nej, jag skojar bara! Det var inget! Hej då! Det är inte offentligt förrän imorgon. Så det tar vi tillbaka.

Vad är grejen mellan dig och kungen? På Polarprisutdelningen så var kungen där och du uppträdde. På nationaldagsfirandet på Skansen så var kungen där och du uppträdde.
– Jag tror att det är fjärde gången jag uppträder för honom. Jag ser det som en ära, att jag får vara med när det är en tillställning med kungafamiljen. Jag har hälsat på honom en gång i Blå hallen. Jag har till och med ett kort på det, ett kort som de tar på alla som skakar hand.

Ungefär som på Finlandsfärjorna, alltså.
– Ungefär, fast lite lyxigare.  

Vet Whitney Houston vem du är?
– Jag spelade in en demolåt som skickades till Whitney Houston. Oftast får inte artisterna höra låten, utan bara om skivbolaget tycker att det är en bra låt. Ett förlag från Sverige var där i studion och de berättade för mig att hon hade sagt: ”Who’s that girl singing?” De svarade: ”En tjej från Sverige som heter Shirley Clamp”. ”She’s great!” Folk tror att jag typ är kompis med henne. Så är det inte.

Du är uppväxt i Viskafors. Svenska folket vet lika lite om Viskafors som om din schlagerkollega Sandra Dahlbergs hemby, Klimpfjäll.  Säg något om byn.
– Innan motorvägen byggdes var Viskafors genomfarten mellan västkuststäderna Varberg, Båstad och Falkenberg för att komma till Borås. De har en gummifabrik som är väldigt känd.

En av låtarna på skivan kunde jag inte sluta lyssna på igår: ”Jag fick låna en ängel”. Den är en enda stor tårkanal.
– Det blir jag glad för att du säger. Jag såg en dokumentär på TV för över ett år sedan. Det var en mamma som berättade om sin sons bortgång. Han blev påkörd av ett rattfyllo. När hon kom fram till platsen så satt han fastklämd mellan bilen och trädet och hade redan gått bort då. Jag kommer ihåg att hon sa så här: ”Det var som om han log mot mig”. Och då bröt jag ihop. Jag gick till pianot och skrev (här sjunger Shirley): ”Du log mot mig en sista gång”.

Vad tror du händer när vi dör?
– Har man inte fått saker och ting uträttat på jorden så tror jag att själen lever kvar. Jag tror mycket på det här med gengångare. Att man kan komma igen och ”huhu, truddelo, jag glömde att säga att jag älskar dig” och så visar man det på något sätt innan man vilar. Jag tycker att det är lite läskigt med döden. Jag vill gärna tro att jag får ett nytt liv. Jag brukar alltid säga: ”I nästa liv ska jag bli blablabla”. Psykolog och fängelsekurator och terapeut. Det hinner jag inte nu, så jag får vänta med det till nästa liv.          

En mamma kommer fram till vårt bord med sina två barn. ”Skulle du kunna”, undrar mamman, ”de skulle så gärna vilja”. Flickan ser ut som hon såg Jesus stiga ner från himlen. Gossen lägger fram ett papper på bordet. ”Vad heter du?”, frågar Shirley. ”Jacob”, svarar pojken. Shirley skriver sin autograf.  ”Och du?” ”Julia”, säger flickan.

I skivkonvolutet tackar du din mamma Anita och din syster Tania, men inte din pappa. Varför?
– Jag räknar inte min pappa som min familj. Jag har inte träffat honom på 17 år. Vi pratar några gånger om året över telefon. Han flyttade när jag var 14. Jag minns honom som en pajaskille. Han är musiker och hit och dit, men jag kan inte tillägna mitt tacktal till honom och skriva: ”Jag älskar dig över allt annat”. När jag får frågan vad jag har för familj glömmer jag pappa och då ringer mamma: ”Men du har ju en pappa”. Jag ba: ”Ja, just det”.  

Längtar du efter barn?
– Ja, en längtan efter barn har jag haft i tio år. Hela mitt liv har jag bott i andra hand och flyttat runt. Jag mår ju dåligt av det, men känner inte det. Sedan gjorde jag ett försök där med mitt ex, vi var ihop i fyra år, vi köpte hus och hit och dit. Det gick jättebra ett tag och sedan så kände jag: ”Jag får ingenting gjort här ute, jag måste göra saker”.

Vad hände?
– Det tog slut för tio månader sedan och nu bor jag i andra hand igen. Jag har aldrig haft en fast punkt i hela mitt liv. Så trodde jag att jag fick den nu, for ever, never ending story, ute i Nacka. Nä, nä, nä, nä, nä! Tack så mycket! Det sket sig, så då får man börja om. Jag har en enormt stor längtan efter att bygga bo. Jag är kvinna, är 31 år och klockan tickar.

Hela skivan är en feel good-skiva. Vilket är det bittraste spåret?
– Det är spår fyra, ”Ingenting finns kvar”.

Det är verkligen en bitter titel! En ”Jag-bröt-båda-mina-ben-och-allt-är-skit”-titel.
– Ja, den är bara sorgsen. ”Ingenting finns kvar” handlar om mitt ex, när vi satte oss ner och han sa: ”Vi måste prata”. Jag sa: ”Okej, vad är det du vill säga egentligen?” ”Det finns ingenting kvar”, säger han. Jag minns hans ögon, att jag inte såg någonting i ögonen längre. När han höll om mig, så kände jag ingenting. När han log mot mig så kände jag bara: ”Vem är han?” När jag skrev texten kommer jag ihåg att jag skulle ringa upp till mamma och läsa upp den. Jag grät när jag läste den. Min mamma ba: ”Buhbuhbuh”. Och jag tänkte: ”Okej, jag kanske inte ska släppa den här låten”.

Vad har ditt ex sagt?
– ”Wow, vilken bra låt. Men kände du så? Var det så farligt?” ”Jaaaaa”, har jag svarat. Jävla idiot. Ja, det var så farligt, men å andra sidan, det här är poesi. Man måste alltid förstärka känslorna. Vid ett tillfälle så sjunger jag: ”Skakad av sorg” för det är så jag tycker att det känns.

För ett antal år sedan mötte jag en ung låtskriverska. När hon gick i skolan skrev hon varje dag en jättedeppig kärleksballad till killar som hon forcerade sig själv att bli olyckligt kär. Hon hittade dem i skolkatalogen och förföljde dem i korridoren för att kunna skriva låtar. Hon visste knappt vad de hette. Har du suggererat fram känslor för att kunna skriva musik?
– Nej, jag går efter känslorna som jag känner i nuet. Jag vet, jag blev förälskad i en kille, så där flyktigt förälskad som man kan bli ibland, utan att det blev någonting. Och så kände jag, ett tag när vi hade umgåtts, att jag inte vågade bli kär. Viljan var jättestark, men hjärtat ville inte. Jag tänkte: ”Ja, man kan inte tvinga fram känslan, så jag lägger ner”.  En av låtarna på skivan heter ”Vågar inte än”. Det handlar om exakt hur jag kände då när jag lade ned tanken på honom. Jag är jättedålig på att sätta mig ner och säga till mig själv: ”Nu ska jag skriva en låt om olycklig kärlek”. Det kan jag inte. (Shirley tittar på den gröna tröjan som jag har på mig). Det måste vara: ”Shit, idag mötte jag killen i gröna tröjan. Fan vad coolt, det skriver jag en låt om”. 

Du får gärna skriva en låt om killen i den gröna tröjan: ”Han är inte som pojken i guldbyxorna, men jag tycker om honom ändå”.
– Det är slutet på refrängen.

Vad händer härnäst?
– Jag ska ut på ”Melodifestivalen på turné” i sommar. Christer Björkman, Petra Nielsen, Annelie Rydé, Bosson och en kör som heter Schlagerfeber och ett band som heter Playboys. Vi ska åka runt till femton städer och bara ha skitskoj. Jag en del planer på att börja spela in ett nytt svenskt album, för jag har lika många låtar till som ligger och vilar på hyllan. 

Erik Olkiewicz
Eriks kommentar
“Shirley Clamp slog igenom i Melodifestivalen och fick plötsligt en jättepublik. Jag ställde de frågor man var nyfiken på – och fick många oväntade svar.”
Publicerades i Amelia
Foto: Caroline Roosmark/Lionheart International
Intresserad av att anlita mig som journalist?
Ring 070-779 35 46 eller maila
Superfakta om Shirley Clamp
Namn: Shirley Clamp.
Ålder: 31 år.
Yrke: Artist.
Bor: I Stockholm. Uppväxt i Borås och Viskafors.
Familj: ”Mamma Anita och syster Tania i Borås och pappa Colin i Australien”.
Aktuell med: Debutskivan ”Den långsamma blomman”. Framför det svenska damfotbollslandslagets officiella kampsång ”Champions” och ska ut i Sverige med ”Melodifestivalen på turné”.