Reportage Feature Porträtt
EO
Erik Olkiewicz - Frilansreporter.se

 

Häktespastorn Ante Lindström läser Astrid Lindgrens sagor för ”Sveriges farligaste kvinnor”. Följ med på sagostunden på Kronobergshäktet.

I ett litet rum längst in i Kronobergshäktets bibliotek sitter en man bland biblar och barnböcker. Hans utsikt är inte bättre än de häktades och rummet är vad man skulle kalla cellstorlek.

Men varje fredag klockan 10 tar Ante Lindström hissen upp till åttonde våningen, lyfter barnboken i sin hand och läser någon av Astrid Lindgrens sagor för kvinnorna som kallas ”Sveriges farligaste”.

Det har han gjort de senaste fem åren. Och det visste Astrid Lindgren.

”Om jag vore 20 år yngre skulle jag komma sättandes och lyssna på er när ni läser, men nu är jag ju 90 år gammal och ganska skröplig”, skrev hon till häktespastorn och hans kollegor i Nämnden för andlig vård.

De bjöds hem till henne på kaffe, men Astrid blev för skröplig och avbokade besöket.

– Hade vi börjat något år tidigare så hade hon säkerligen kommit hit, säger Ante Lindström.

Idag är det Alla hjärtans dag och vanlig fredag för Ante.

Han tar som vanligt till vänster efter hissen, vandrar genom den långa, tysta korridoren som luktar cigarettrök, förbi vaktkuren och stannar på avdelning 8:4.

Tjejerna väntar på honom.

I en timme ska de göra något som egentligen är omöjligt – sitta tysta och lyssna.

– När man sitter här på häktet är det oftast en jobbig tid i ens liv, säger Maria, 30, häktad sedan fyra månader tillbaka.
– Man går igenom mycket känslomässigt, det är skönt att ha den här lilla stundens avkoppling. Det är en rofull stund.

Första tiden på ”Hotell Gripen”, som häktes kallas av internerna, satt hon med restriktioner.

– När man sitter inlåst och inte får prata med någon, då är det oerhört mycket värt att få ett samtal med häktesprästerna.
Hemma har hon jobb och familj och ett halvårs bibelstudier bakom sig. Och ett normalt, ostraffat liv. Som barn läste hon Astrids böcker. Vad säger barnboksförfattarinnans sagor tjejer som sitter inne?

– Det är kampen mellan det onda och det goda. I oss människor finns en kamp mellan de här sidorna ibland, säger Maria.

Tjejerna har tänt ljus i samlingsrummet och visar stolt upp det. De tar varsin stol och Ante läser ur Bröderna Lejonhjärta.

Det här är den bilden som mötte tolv japanska åklagare som ramlade in i rummet för fyra år sedan. Tolken förstod inte Antes första förklaring. Han försökte igen.

– ”We are reading a saga by one of the most famous authors in Sweden, Astrid Lindgren”, sa jag. Tolken översatte och vi plockade upp tolv hakor från golvet. Troligtvis säger de i Japan: ”svensk kriminalvård läser sagor för ”Sveriges farligaste kvinnor”.

Tja, det stämmer ju.

Just idag storskrattar Jonatan Lejonhjärta ”in i själen” när han återförenas med sin bror Skorpan i Törnrosdalen, skrämda av att leva sida vid sida med Tengil och Katlagrottan. Några av tjejerna sluter ögonen när de hör Bröderna Lejonhjärta, Astrids folkkära saga om landet dit människorna kommer när de dör.

Andra dagar får de höra Ronjas vårskrik, om stenhjärtat i Mio, min Mio eller Jonatan Lejonhjärtas ord om mod: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort”.

Ord som de bär med sig in i det enskilda samtalet med häktesprästerna och som blir en språngbräda till deras inre liv, deras tro, hopp och funderingar.

– Man kan föra mycket djupa samtal med dem. Författare är dagens profeter, de vågar beröra en del av det vi själva har så svårt att lyfta fram, menar Ante Lindström.

Under pausen flyger händerna på kaffetermosen och semlorna. Det är tyst, så när som på surrandet från luftkonditioneringen och hantverkarnas borrar utanför den stängda dörren till korridoren.

Första gången häktesprästerna läste för kvinnorna var på författarinnans 90–års dag. De läste Sunnanäng, Astrids sorgsna berättelse.

– De ville höra mer, så det var bara att börja läsa sen. Samma vecka läste vi för männen, men killar vågar inte bjuda på sina känslor. Nä, det var ”för barnsligt” när man sitter i grupp.

Fem dagar efter Astrids dödsdag läste han Sunnanäng på nytt. Kvinnorna hade nåtts av dödsbudet via TV och en minnesstund hölls på avdelning 8:4.

Bilden av Astrid, som annars vakar över tjejerna i matsalen, stod på bordet framför Ante och de höll en tyst minut. Ett foto som Astrid själv hade skickat till häktesprästerna tillsammans med en hälsning.

– Mitt i allt djävulskap visar sagor hoppfulla, goda bilder i livet, det livet egentligen är fullt av, anser Ante.

– Man hittar sig själv i sagorna. Berättelserna är så djupa och innehåller så mycket att de fungerar. De tar fram barnet i oss oberoende vilken situation vi än är i.

I fem år skrev han regelbundet till Astrid och talade ibland med henne i telefon. Varje år skickade hon julkort till avdelningen.
– Hon hade känsla för människor som var utsatta. Astrid ville veta hur det gick för oss. Jag fick till och med hennes hemliga telefonnummer, som jag inte har missbrukat.

På stolen intill honom sitter en tjej, händerna vilar på en bok i knät. När Ante läser, bläddrar hon inte i den.
Märkligt.
För hon talar inte språket. Sofia, 22, är från Litauen.

– Jag har läst Bröderna Lejonhjärta på litauiska. När pastorn börjar läsa på svenska börjar jag läsa min bok i huvudet. Jag är intresserad av att lära mig svenska, förklarar hon på engelska.

Sofia sitter på sängen i sin cell. På väggen hänger flera fotografier med samma motiv – en liten flicka och en äldre kvinna i ytterkläder som står framför en stor julgran. Det är Sofias mormor och dotter. Flickan håller en gul Pippibok under armen. Boken är pastorns förtjänst.

Är boken på litauiska?
– På svenska. Hon tittar på teckningarna och min mormor berättar om vad som finns på bilderna. Hon tycker väldigt mycket om hästen.

Vad säger Bröderna Lejonhjärta dig?
– Jag vet inte. Det är svårt att tänka på det för jag har andra problem. När jag läste den var det trevligt, men efteråt tänkte jag inte mer på det.

Ante lämnar samlingsrummets mörker och återvänder till kammaren längst in i biblioteket. Under eftermiddagen har han enskilda samtal med de häktade.

– Astrid hjälper andra, och även mig, att hitta det goda hos oss alla. Hon skriver om människan ur det perspektivet hela tiden. För även hos riddar Kato fanns något gott. Var det någon som hatade stenhjärtat, så var det han.

Erik Olkiewicz
Eriks kommentar
“När jag för några år sedan gjorde ett reportage på Kronobergshäktet om två halvsystrar som hade cellerna intill varandra fick jag höra att häktespastorn läste Astrid Lindgrens sagor för kvinnorna som kallas ”Sveriges farligaste”. Spännande!”
Publicerades i Kriminalvårdens egen tidning Runt i Krim.
Foto: Henrik Witt
Intresserad av att anlita mig som journalist?
Ring 070-779 35 46 eller maila