Reportage Feature Porträtt
EO
Erik Olkiewicz - Frilansreporter.se

 

Det finns många överviktiga män i keps, men bara en av dem är farlig om man heter George W. Bush.
Michael Moore är skjutjärnssatirikern som kan kosta Bush presidentposten.

En svensk tidning liknar honom vid "en lufsande Rolf Lassgård fast i baseballkeps". The Guardian kallar honom "filmens motsvarighet till en rottweiler".

Miljoner amerikaner och européer ser honom som sin frälsare och Gud, och lika många, om inte fler, som en förrädare och Hin håle återuppstånden.

Ett tal på 82 sekunder delade USA i två läger.

Michael Moore tog emot Oscarstatyetten i kategorin Bästa dokumentär för ”Bowling for Columbine”, som behandlar frågan varför amerikaner är så besatta av vapen.
Moore kritiserade beslutet att gå ut i krig och kallade Bush en "fiktiv president".

– Skäms på dig Mr Bush! Skäms på dig! Och har man både påven och Dixie Chicks emot sig är man snart slut!

De sista protesterna dränktes i den plötsligt uppskruvade galamusiken och Moore lämnade talarstolen.

– Från den stund som jag klev av scenen kände jag mig ensam, har han berättat i en tidningsintervju. Folk flyttade på sig när jag gick genom annexet. De enda två saker som sades till mig var de saker som varje Oscarsvinnare hör när de går av scenen. Två praktikanter som står i aftonklänningar och säger "Champagne?". Den andra säger "Minttablett?".

– De nästkommande månaderna kunde jag inte gå nerför gatan utan någon form av smädelser. Hot om fysiskt våld, folk som ville slåss med mig, folk som skrek "Fuck you. Du är en förrädare!" rakt i ansiktet på mig. Folk som svängde in med bilen och skrek. Folk som spottade på trottoaren. Till slut slutade jag gå ut.

Gå ut kanske, men inte provocera.

"Michael är en sådan snubbe som skulle kunna övertala Hitler att stå värd för en bar mitzvah", säger hans gamla kollega Ben Hamper.

I TV–dokumentärserien "The Awful Truth" lyckas Moore övertala finansvalpar på Wall Street att – mot en liten slant – kasta pajer på hemlösa.

I dokumentärfilmen "Roger & jag" jagar han General Motors vd, industrimagnaten Roger Smith, för att få svar på varför man lägger ner lönsamma fabriker, som den i Moores hemstad Flint i Michigan.

I boken "Korkade vita män" jämställer han George W Bushs alkoholglada tvillingdöttrars missbruk med Jeltsins.

I tv–dokumentärserien "TV Nation" bjuder han dagen före julafton in en kör av cancerpatienter som opererat bort struphuvudet. På tobaksjätten Marlboros huvudkontor sjunger de före detta rökarna julsånger med entoniga, metalliska röster.

I boken "Downsize this!" skickar Moore en kampanjbidragscheck till presidentkandidaterna adresserad "Från Satan" för att se om de tar emot den.

I "Bowling for Columbine" tar han med sig två skottskadade elever från Columbineskolan, en av dem rullstolsbunden, till varuhuset K-Mart som sålde patronerna de blev träffade av vid massakern.

– Vi vill bara lämna tillbaka de här, säger Moore och håller upp kulorna.

K-Mart slutade efter filmen att sälja grovkalibrig ammunition.

Det Mooreska greppet, att stövla in på ett multinationellt företag och ställa krav, har blivit så känt att den amerikanska motsvarigheten till Grönköpings Veckoblad, The Onion, skämtar friskt om det.

Rubrik: "Michael Moore sparkar sig själv för att han inte filmade sina 600
senaste resor till McDonald's".

I Fahrenheit 9/11 driver regissören tesen att Vita huset hjälpte släkten bin Ladin att lämna USA efter 11 septemberattacken och utforskar de ekonomiska intressen som låg bakom kriget med Afghanistan.

Så sent som i maj övervägde Disneykoncernen, ägare av Miramax som producerat "Fahrenheit 9/11", att stoppa filmen därför att den ansågs politiskt omöjlig.

Idag badar Miramax i pengar.

Bushangreppet spelade in 21,8 miljoner dollar under premiärhelgen och dokumentärfilmen erövrade förstaplatsen på den amerikanska biotoppen. Komedin "White chicks" kom tvåa, trots att den visades på tre gånger så många biografer.

Drygt en månad efter premiärhelgen blev filmen den första dokumentär som sprängt 100–miljonersdollarvallen på amerikansk bio.

Men man muckar inte med en president ostraffat.

Moore fick en rak kristen höger.

Konservative talk show-värden Bill O'Reilly jämförde honom med nazisternas propagandaminister Josef Goebbels. Dokumentärfilmen "Michael Moore hatar Amerika" gick till motattack och boken "Michael Moore är en stor fet korkad vit man" spreds över landet. Hatsajter som moorewatch.com följer varje steg han tar.

Stöd kom från oväntat håll.

Amerikanska soldater har flockats till filmen, Ronald Reagans dotter har offentligt lovordat den och kändisar som Leonardo DiCaprio är fulla av beundran.

Det pratas om att Fahrenheit kan bli nominerad i kategorin Bästa film på Oscargalan, vilket blir första gången för en dokumentär.

Det finns ytterligare ett sätt att mäta en films framgång.

Om Bush efter valet i november tvingas lämna Vita huset, har Moore nått ett av sina mål. Senaste mätningen visar att Moore vänder Bush-opinionen. 70 procent av publiken som före föreställningen sade att de inte tagit ställning mellan demokraternas och republikanernas kandidat, gick ut ur salongen med ett positivt intryck gentemot filmens anti-Bushbudskap.

Det bådar inte gott om man är en liten stor man från Texas.

Fotnot: Moores nästa projekt, Sicko, är en titt på USA:s Amerikas sjuka sjukvårdssystem.

Erik Olkiewicz
Eriks kommentar
“Vem är skjutjärnsjournalisten som ser ut som om han har sovit i kläderna? Inför premiären av Michael Moores nya film ”Fahrenheit 9/11” skrev jag detta porträtt.”
Publicerades i Expressens söndagsbilaga.
Foto: Ordfront
Intresserad av att anlita mig som journalist?
Ring 070-779 35 46 eller maila