Reportage Feature Porträtt
EO
Erik Olkiewicz - Frilansreporter.se

 

Vad skulle din granne se om hon iakttog dig dag som natt?
Kanske det Pia, 36, ser.
– Jag smygtittar på mina grannar, säger hon.

Smygtittaren Pia, 36: "Jag kan iaktta hur länge som helst "
"Min pojkvän tycker att jag är helt störd som har det här behovet av att titta på grannarna. Men min kille är lite dubbel, han har givit mig en teaterkikare så att jag ska kunna se detaljerna. Några gånger har jag använt den, men då har jag sett till att jag inte syns.

I ungefär ett år bodde jag på en gata där husen stod så tätt att jag kunde se om det stod Flora eller Lätta på bordet.

Det fanns ett par i 60-årsåldern tvärs över. Mannen cyklade på sin träningscykel framför tv:n och såg nästan alltid på SVT. Han verkade hålla henne väldigt kort. De verkade inte lyckliga, hon var så undergiven och han skällde alltid på henne.

En jättestor barnfamilj på nedre botten hade fem, sex barn som kröp in och ut ur fönstrena ut på gatan på somrarna. Ibland hade föräldrarna kvällar utan barnen. De tände kandelabrar och åt middag bara de två.

Det fanns också en ensam kille i huset mittemot. Persiennerna var nedfällda, han hade inga gardiner, inga blommor. Det var aldrig någon på besök, han satt alltid ensam och åt vid sitt bord.

Jag kan stå hur länge som helst och bara iaktta. Om man själv tycker att man har ett tråkigt liv, då kan man se på sina grannar. Jag är fascinerad av den lilla människan som gör helt vanliga saker.

Jag är inte ute efter sensationskickar som när folk har sex. Då skulle jag vända bort blicken. Annars kan man bli en ful gubbe.

För knappt ett halvår sedan flyttade min pojkvän och jag till en villa. Grannarna är så tråkiga att klockorna stannar! Klockan tio är det släckt.

Det enda som skulle få mig att sluta är om någon säger: ”Nu har jag sett dig titta på oss i ett år”. Om jag skulle bli påkommen skulle jag sluta titta på dem, men fortsätta spana på de andra." 

Den iakttagna Kristina, 34 år: "Jag vill inte känna mig så övervakad"
"En lördag förmiddag satt Benny och jag och åt frukost. Då ser jag i ögonvrån hur kvinnan i huset mitt emot går fram till en blomma och pillar. Men hon tittar inte på växten utan tokstirrar på vårt kök. Då säger jag till Benny: 'Hon är fan sanslös!'. Jag har börjat stirra tillbaka, men då får jag skit av Benny. Han säger: ”Ge dig, du kan inte stirra på grannarna”.

Vi har bott här sedan i september och hon tittar mer och mer. Jag ser ibland hur hon sitter i sin soffa och sträcker på nacken för att se över sin fönsterkarm. Det är flera tomma lägenheter i det hus jag bor i, så det kan inte vara någon annan som hon tittar på.

Jag vill inte känna mig så övervakad. Jag funderar allvarligt talat på att skaffa tunna gardiner i köket, så att jag kan röra mig obehindrat. Jag har en balkongdörr, men där har jag en rullgardin som alltid är neddragen. Jag vill inte att hon ska se in i vardagsrummet.

Sist då jag smakprovade ur kastrullerna på spisen såg jag att hon kikade på mig.
Plötsligt blev det becksvart hos henne. När det släcks ner vet jag definitivt att hon tittar. Jag tycker att det är obehagligt, jag känner mig otroligt utstirrad och vet inte hur jag ska bete mig. De senaste gångerna har jag kollat om någon går ut genom porten men den förblir stängd. Kvinnan är kvar i sin lägenhet, men släcker.

Hon verkar vara i trettioårsåldern. Det ser ut som hon pratar med någon, men jag har inte sett någon annan hos henne. Kanske sker pratet i mobil med hörsnäcka, jag vet inte.

Jag undrar mest hur mycket hon har sett, hur mycket hon vet om vad jag gör. Ibland gör jag saker som man bara gör när man är ensam hemma, banala saker som att peta sig i näsan. Ibland kliver jag upp utan kläder och går till kylskåpet för att jag är törstig. Jag undrar hur många gånger hon har sett det.

Varför tittar hon? Jag skulle förstå grannarna om vi hade sex på köksbordet varannan dag, annars förstår jag inte vad som är så intressant.

Jag tror att hon tittar jättemycket. Det börjar bli jobbigt. Ska jag sätta upp en lapp i hennes port? “Du som stirrar in i mitt kök, jag ser dig”. Hon kanske tror att hon är helt osynlig där inne.

Hade jag mötte henne ute hade jag kläckt ur mig något. Definitivt. Jag vill kunna känna mig ifred hemma."

Psykologen: ”Många smygtittare är skoptofilier”
Att ha ett genuint grannintresse är okej, att bevaka människorna på andra sidan gatan är inte okej.
Det anser Christer Claus, leg psykolog och leg psykoterapeut, som forskar om tidiga personlighetsstörningar på Karolinska institutet på Huddinge sjukhus.

– Folk tittar på varandra i bussfönstrets reflektion och drömmer om hur det vore att leva med tjejen på andra sidan mittgången, det är socialisering. Det är normalt. Vi tittar på hur andra gör av rädsla att göra fel saker eller ha fel kläder på oss. Det bottnar i osäkerhet, säger han.

Människor som följer varenda steg som grannen tar har en störning. Ju större utanförskap, desto gravare störning och mer ångest medför beteendet.

Beteendet finns bland till exempel fågelskådare, journalister, socialarbetare, bland folk vars främsta söndagsnöje är lägenhetsvisningar och hängivna dokusåpatittare.

– Big Brother är en skoptofilsåpa. Dokusåpor bygger på detta drag hos folk.

Skoptofili, som störningen kallas, är en tvångsmässig handling. Smygtittare, eller voyeurer som de också kallas, känner att fönstret drar dem till sig. De söker inte hjälp, eftersom de skäms för sin skoptofili. Christer Claus menar att det är många fler än man tror som har detta problem.

Smygtittare med grava problem vill leva den iakttagnas liv och är fixerade vid den totala gemenskap som de föreställer sig att grannen har.

– Det är en ställföreträdande lycka. De känner att de står utanför något som aldrig någonsin kommer att bli deras eget liv. Voyeurer saknar självinsikt och behöver ofta terapeutisk hjälp.

Människor som bli iakttagna bör tydliggöra för smygtittaren att tjuvtittandet är integritetskränkande, exempelvis via brev.

Istället för att smygtitta rekommenderar Claus ett genuint grannintresse.

– Ett genuint grannintresse är positivt, alltså att hjälpa grannarna och bjuda in dem. Där finns en social drivkraft. Vi i Sverige privatiserar oss alldeles för mycket, säger Christer Claus. 

Erik Olkiewicz
Eriks kommentar
“Jag har alltid varit nyfiken på folk – och de som spionerar på sina grannar fascinerar mig. Vilka är de – och vad driver dem?”
Publicerades i Expressens söndagsbilaga
Intresserad av att anlita mig som journalist?
Ring 070-779 35 46 eller maila