Reportage Feature Porträtt
EO
Erik Olkiewicz - Frilansreporter.se

 

Caisa är ett av de 45 000 barn som har adopterats av familjer i Sverige.
Vi följde Chatarinas och Lars första dag som Caisas adoptivföräldrar – och träffade dem sex år senare.

Uppsala, 29 augusti 1998.
– Jag har så dumma och fåfänga tankar, säger Chatarina Söderman-Carlson över telefon från villan hemma i Uppsala. Jag hoppas att hon inte är ful. Jag vill ha ett vackert barn, men när hon sen sitter i min famn spelar det faktiskt inte någon roll.

Om 19 timmar sitter Chatarina och hennes man Lars på planet till Kina för att hämta hem flickan som de bara har sett på bild - Dan Hong Yang.
Adoptivdottern.

Efter elva år tillsammans ville Chatarina och Lars skaffa barn, men efter två misslyckade försök med provrörsbefruktning gav de upp. Psykiskt orkade de inte mer.

Lars kunde till en början inte riktigt förlika sig med tanken på adoption.
– Jag ville att barnet skulle vara min egen avkomma. Jag ville testa alla andra möjligheter först, förklarar han.

Arlanda, 9 september 1998.
Flyget från Kina är femtio minuter försenat. Släkten och vännerna väntar otåligt i Arlandas VIP-rum.

Den blivande morfadern Lasse Söderman flyttar ett glas två centimeter åt sidan och en servett något närmare fatet. ”Jag är lite spänd”, ursäktar han sig.

Plötsligt skräller det i en hissdörr och så står de där på heltäckningsmattan.
Mamma, pappa, adopterat barn.

– Så här ser hon ut, säger Chatarina och lyfter Caisa i ansiktshöjd så att alla ska kunna se. Caisa är klädd i en blå- och vitmönstrad pyjamas, håret är svart och spretigt.

Bästa vännen Tina Ström tar Chatarinas hand och snörvlar när de nyblivna föräldrarna berättar om sina äventyr i Kina:

Chatarina och Lars hade kallats till det kinesiska ministeriet för adoptionsfrågor tillsammans med fem andra svenska blivande föräldrar. På stolar längs väggen satt sex barnflickor med raka ryggar med varsitt barn i knäet. Chatarina letade instinktivt efter en flicka med tofs, en sådan hade hon haft på bilden, men fann henne inte. Det ena kinesiska namnet efter det andra ropades upp. "De har glömt henne", tänkte Chatarina tills hon hörde namnet Dan Hong Yang, Caisas kinesiska namn. Det betyder ”pionjärröd tuppkam”, ett av de mest kommunistiska namn man kan få i Kina.

Samma dag - när allt pappersarbete var klart - räckte barnflickan bara över Caisa till Chatarina och sa "you mother". Hela den natten gallskrek Caisa.

– Det kändes inte som om jag skulle få behålla henne förrän vi gick igenom passkontrollen i Peking. Först då kunde ingen sno henne ifrån mig, säger Chatarina.

När alla släktingar och vänner åkt hem tar familjen en taxi till Uppsala. Det har börjat skymma. Motorvägen kantas av barrskog och viltstaket och Caisa vilar i Chatarinas armar. Chatarina lutar huvudet mot bilfönstret.

– Är du glad över att komma till Sverige? Är du hemma nu, frågar hon.

Lars smeker Caisas kind och hår varsamt och härmar hennes babyspråk.
– Hon förstår inte svenska, men man får kontakt om man försöker prata kinesiskt babyspråk.

I Kina snappade de upp flera användbara ord. Mihau-mihau betyder hej. Dze-dze är tack på kinesiska. Felbetonat betyder det skor-skor.

– Du kommer inte att träffa många kineser på länge, för mamma tänker inte gå på kinakrog. Nu blir det kokt potatis, skojar Chatarina.

En röd kyrka mitt på ett stort gult fält, vänstersväng in i villaområdet och så stannar taxin stannar framför ett rött hus.

Fem timmar senare vill Caisa inte sluta skaka skallran trots att hennes föräldrar har lagt henne att sova i spjälsängen. Lars knäböjer vid hennes säng. En stund senare somnar Dan Hong Yang tusen mil från sitt hemland.

Den nya familjen släcker i taket och smyger ut.

Uppsala, 21 december 2004.
Sjuåriga Caisa står vid frukostbordet och borstar lillebrorsan Isaacs toviga hår. Han pratar..och andas..lite..varstans..i..meningarna, så som treåringar oftast gör.

– Caisa..pappa..titta den där uppe, säger han och håller ett hårdare tag om mjukisälgen än om ostmackan.

Han adopterades, 3,5 månader gammal, från Korea mitt under fotbolls-VM år 2002.

– Mamma, kommer vi att komma för sent till skolan, undrar Caisa.
– Nej, idag får vi inte komma för sent, säger Chatarina.

I dag är det Caisas första avslutning i skolan – och idag börjar hennes första jullov.
På fritiden spelar hon fotboll och simmar och klinkar hemmasnickrade melodier på pianot.

Familjen Söderman-Carlson har blivit en Svenssonfamilj. De åker skidor i Norge tillsammans med Chatarinas syskon varje vinter och till Mors och Fars dag ritar barnen teckningar som föräldrarna får på sängen.

Caisa själv går i klass 1A i Ångelstaskolan och har aldrig berättat för sina klasskamrater att hon är adopterad.

Det har liksom aldrig varit intressant att berätta. Och ingen har heller frågat.
Fram till nu.

Det har blivit dags för Caisa att komma ut – som adopterad.

Inte för att det är så viktigt, det har mer att göra med att lärarinnan, en rund tant som liknar tomtemor ska förklara för barnen varför en fotograf och reporter smyger runt bland bänkarna i klassrummet. 

– Hur många av er vet vad en adopterad är, frågar Birgitta Ring, Caisas lärarinna.

Hälften av eleverna räcker upp handen och lärarinnan pekar åt en pojke att svara.

– Det är när någon kommer till Sverige fast är född i ett annat land.

– Ja, säger lärarinnan, fast det är något annat som är hemskt kul. Ja, Maja, säger hon och dirigerar om frågan.

– Det är några människor som åker till ett annat land och när de åker tillbaka till Sverige så tar de med sig barnet, säger Maja.

– Ja, och så är de så lyckliga att de får ett litet barn med sig hem. Ni kan förstå hur lyckliga Caisas föräldrar var när hon kom. Det hennes föräldrar gjorde var att adoptera Caisa.

Uppsala, 9 mars 2005.
Utanför villafönstret har vintersolen gått och lagt sig för länge sedan. Caisa och Isaac sover tungt i våningssängen på övervåningen och Lars och Chatarina sitter vid köksbordet.

De pratar om hur det var när Caisa kom, den första tiden.

– Hennes utveckling gick med raketfart. Vi kom hem i september och redan till jul både gick och sprang hon. Under första levnadsåret hade hon konkurrerat med väldigt många barn. Nu hade hon bara oss och kunde frossa i att lära sig krypa, gå, prata, säger Chatarina.

Första ordet hon sa var ”pappa”.

Att deras dotter, och för den skull son, är adopterade är inget de tänker på så där dagligdags. 

– Jag tänker bara: Hon är min dotter och hon ska må bra.

Inte heller Caisa verkar bry sig nämnvärt.
– Ibland när hon ser någon med asiatiska drag på TV så stannar hon upp. Ibland säger hon: ”Jag kommer också från Kina”, säger Lars. 

– På Bollibompa-timmen häromdagen var det ett program om en flicka som blev adopterad. Det tittade Caisa på. Hon förstår att det var samma sak som när vi hämtade henne, men frågar inte mer om det. Hon har bara konstaterat att det är så, säger Chatarina.

Hur tror ni att hennes liv hade blivit om hon inte hade kommit till er?
– Oj, säger Chatarina. Hon hade levt ett institutionaliserat liv. Naturligtvis hade där funnits vuxna, men tryggheten av att ha föräldrar hade hon inte haft.

Vad vill ni som föräldrar ge henne?
– Att hon ska tycka om sig som hon är – för vi tycker om henne precis som hon är. Kärleken vi har för henne finns inne i hjärtat, säger Chatarina.

Uppsala, 17 juni 2005.
Det är en ljus sommarkväll och Caisa tittar på Teskedsgumman på TV. Caisas stortå är blå sedan hon klämt den i dörren på fritids. Länge tyckte Caisa att hon var så skadad att hon behövde kryckor. Isaac har lagt sig men ropar från övervåningen att han har ont i fingret.

Men smärta i händer och fötter är inte det enda som händer hos familjen.

I juni var familjen i Turkiet på vanlig solsemester och i augusti väntar ”Kinaträffen”, då de nio adoptivfamiljerna som reste österut tillsammans träffas och umgås för sjätte året i rad.

Caisa sätter sig hos sin mamma i köket och lägger foten på köksbordet – det gäller att hålla stortån högt. Hon minns tre saker från fjolårets träff: att de dansade disco, att hon fick låna en discosnodd som hon glömde lämna tillbaka och att hon råkade låsa in sig på toaletten.

Adoptivfamiljerna har vuxit. 1998 var antalet barn nio, i år är de 19. Alla utom Isaac är adopterade från Kina och alla adopterade, utom Isaac, är flickor.

– I vår familj är det bara en från Kina, säger Caisa.

– Ja, och det är du, säger Chatarina.

Erik Olkiewicz
Eriks kommentar
“1998 träffade den tvåfaldigt prisbelönte fotografen Magnus Laupa och jag familjen Söderman-Carlson då de landade i Sverige med sin nyadopterade dotter Caisa. Sex år senare återvände vi till familjen.”
Publicerades i Expressens söndagsbilaga.
Foto: Magnus Laupa
Intresserad av att anlita mig som journalist?
Ring 070-779 35 46 eller maila
Faktaruta - Caisa
Namn: Caisa Söderman-Carlson
Ålder: 7 år
Yrke: Studerande.
Bor: Uppsala.
Föräldrar: Lars Carlson, 44, inköpare och Chatarina Söderman-Carlsson, 42, produktchef.
Husdjur: Rottweilern Ronja.
Biologiska föräldrar: Okända. Det är olagligt att lämna bort barn till adoption i Kina, så vilka de är kommer Caisa aldrig att få reda på. 
Fakta - Adoption
45000 utlandsadopterade bor i Sverige. Över hälften av dem är nu över 18 år. 1 000 barn adopteras varje år från utlandet av familjer i Sverige.

Under år 2004 kom nästan hälften av barnen från Kina. Sydkorea är det näst populäraste landet. Colombia, Ryssland, Sydafrika och Vitryssland är andra vanliga länder varifrån adopterade barn kommer.

6 adoptionsorganisationer har tillstånd att förmedla internationella adoptioner.

Källa: Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA).